Schematerapi är en integrativ form av psykoterapi som kombinerar kognitiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi, anknytningsteori och gestaltterapi. Metoden hjälper dig identifiera och förändra djupt rotade mönster av tankar, känslor och beteenden, så kallade scheman, som ofta har formats redan under uppväxten och som fortsätter styra hur du ser på dig själv, dina relationer och omvärlden.
Till skillnad från kortare, symtomfokuserade behandlingar riktar sig schematerapi mot mer långvarig och sammansatt problematik, där mönstren sitter djupt och har visat sig svåra att bryta med enbart traditionell terapi.
Vad är schematerapi och hur skiljer det sig från KBT?
Schematerapi utvecklades av den amerikanske psykologen Jeffrey Young under 1990-talet. Young arbetade som psykoterapeut hos Aaron Beck i Philadelphia och var delaktig i den tidiga utvecklingen av kognitiv terapi, men såg att Becks modell och andra kbt-inriktade metoder inte alltid räckte till för klienter med mer komplex, långvarig problematik.
Lösningen blev en vidareutveckling som väver samman flera terapiformer till en sammanhållen behandlingsmodell. Till skillnad från kbt-terapi, som ofta arbetar mer avgränsat med nuet, lägger schematerapi betydligt större vikt vid barndomserfarenheter och vid själva terapirelationen som ett verktyg för förändring. Influenserna från psykodynamisk terapi märks tydligt här, på liknande sätt som i psykodynamisk terapi, där tidiga relationer och omedvetna mönster står i centrum.
Vad är ett schema?
Ett schema, eller tidigt maladaptivt schema, är ett djupt rotat mönster av tankar, känslor, minnen och kroppsliga sensationer som delar en gemensam tematik, till exempel övergivenhet eller misslyckande. Scheman utvecklas när grundläggande känslomässiga behov, som trygghet, bekräftelse och autonomi, inte blivit tillgodosedda i barndomen, och kan skapa en emotionell sårbarhet och negativa grundantaganden som följer med långt upp i vuxenlivet.
Inom schematerapin har man identifierat cirka 18 olika scheman som är vanligt förekommande. De ligger ofta vilande när livet känns tryggt och stabilt, men kan aktiveras av situationer som påminner om de ursprungliga erfarenheterna, och då styra reaktioner på ett sätt som känns svårt att kontrollera i stunden.
Copingstilar: så hanterar vi våra scheman
När ett schema aktiveras reagerar vi med det som kallas en copingstil, ett hanteringssätt som en gång utvecklades som en fungerande överlevnadsstrategi i barndomen men som ofta blir dysfunktionellt i vuxenlivet. Inom schematerapin brukar man tala om tre huvudsakliga copingstilar:
- Överkompensation, där man går till motanfall och agerar tvärtemot schemat, ofta genom att verka stark eller kontrollerande utåt.
- Undvikande, där man lägger upp livet så att situationer som triggar schemat undviks, vilket kan ta sig uttryck i allt från överarbete till missbruk.
- Följsamhet, där man i stället underkastar sig schemat och agerar som om det stämde, vilket ofta hänger ihop med dålig självkänsla och en känsla av att inte kunna påverka sin situation.
Gemensamt för de dysfunktionella copingstilarna är att de en gång hjälpte dig hantera en svår uppväxt, men att samma beteendemönster ofta ställer till problem när de fortsätter styra reaktioner i vuxenlivet.
Modes i schematerapi
Om ett schema är stabilt och långvarigt beskriver en mode ett mer kortvarigt, situationsbundet tillstånd, en samling känslor, tankar och beteenden som aktiveras i en specifik situation. De tre grundläggande kategorierna är barnmode, föräldramode och den sunda vuxna, som representerar ett mer balanserat och funktionellt sätt att möta livet.
Vid emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), en diagnos som ofta behandlas med metoden och som delar flera beröringspunkter med mentalisering och mentaliseringsbaserad terapi, arbetar man vanligen med fem mer specifika modes: det övergivna barnet, det arga och impulsiva barnet, ett känsloavstängt skydd, den straffande föräldern och den sunda vuxna.
Vilka tekniker används i behandlingen?
Schematerapi bygger på tre huvudsakliga tekniktyper som ofta vävs samman under en behandling. Kognitiva tekniker används för att identifiera och utmana de tankemönster som håller schemat vid liv, medan beteendemässiga tekniker riktar in sig på att bryta destruktiva vanor och testa nya, mer funktionella sätt att agera.
Affektiva tekniker handlar om att bearbeta känslor som skam och skuld, ofta kopplade till minnen från barndomen, till exempel genom rollspel eller arbete med mentala bilder. Central för hela metoden är också begränsat föräldraskap, där terapeuten inom terapirelationens ramar möter delar av de känslomässiga behov som inte blev tillgodosedda tidigare i livet.
Vem behöver schematerapi, och vad kan den hjälpa mot?
Metoden är särskilt studerad och används vid personlighetssyndrom, tidigare ofta kallat personlighetsstörningar, inte minst emotionellt instabilt personlighetssyndrom, men även vid återkommande relationsproblem, ätstörningar och depression som inte gett tillräcklig effekt av kortare behandlingsformer. Gemensamt för många som behöver schematerapi är mönster som går igen om och om igen, oavsett vilken specifik situation som utlöser dem.
Så går schematerapi till: från första samtalet till förändring
En schematerapi-behandling inleds med att terapeuten och klienten tillsammans kartlägger vilka scheman, modes och copingstilar som är mest framträdande. Därefter arbetar man stegvis med att bygga en trygg terapirelation, bearbeta känslomässiga sår från uppväxten och gradvis ersätta gamla, dysfunktionella beteendemönster med mer hälsosamma sätt att möta både sig själv och andra.
