Två personer utsätts för exakt samma påfrestning. Den ena klarar sig utan men, den andra blir sjuk. Stress och sårbarhetsmodellen, ofta skriven stress-sårbarhetsmodellen, är den psykologiska förklaringen till varför: det är inte stressen ensam som avgör, utan samspelet mellan stressen och individens sårbarhet.
Modellen, även kallad diates-stress-modellen, används framför allt inom psykiatrin för att förklara hur psykisk ohälsa uppstår och varför människor reagerar så olika på samma påfrestningar.
Vad är stress och sårbarhetsmodellen?
Stress-sårbarhetsmodellen bygger på en enkel grundtanke: varje individ bär på en viss grad av sårbarhet, och det är kombinationen av den sårbarheten och den stress personen utsätts för som avgör om ohälsa eller sjukdom bryter ut.
Sårbarheten (diatesen) är den underliggande känsligheten, medan stressen är den yttre eller inre påfrestningen som utlöser reaktionen. Ingen av delarna räcker ensam som förklaring. En person med låg sårbarhet kan tåla stora påfrestningar utan att bli sjuk, medan en person med hög sårbarhet kan reagera kraftigt även på relativt måttlig stress.
Modellen används som förklaringsmodell inom psykiatrin snarare än som ett strikt diagnostiskt verktyg, den ger en ram för att förstå varför psykisk och fysisk ohälsa drabbar olika individer så olika.
Vad avgör en persons sårbarhet?
Sårbarheten byggs upp av flera faktorer, både medfödda och förvärvade:
- Ärftligt anlag. Genetiska förutsättningar som påverkar hur nervsystemet reagerar på påfrestningar.
- Tidig barndom och trauman. Tidigare trauman och otrygga uppväxtförhållanden kan höja den grundläggande sårbarheten långt in i vuxenlivet.
- Biologiska faktorer. Nervsystemets känslighet, hormonella system och allmän fysisk hälsa spelar in i hur du reagerar både kognitivt och kroppsligt på stress.
- Psykosociala faktorer. Socialt nätverk, ekonomisk trygghet och livssituation formar hur väl en individ klarar av påfrestningar.
- Missbruk och droger. Substansbruk kan både vara en följd av hög sårbarhet och i sig öka känsligheten för framtida påfrestningar.
Individens sårbarhet är alltså inte en enskild egenskap utan en sammanvägning av arv och miljö, och den förändras över livet beroende på vad som händer.
Hur samverkar stress och sårbarhet, och när uppstår sjukdom?
Grundtanken går att beskriva som en tröskel. Ju högre sårbarhet en person har, desto lägre nivå av stress krävs för att en sjukdom eller ett ohälsotillstånd ska utlösas. Omvänt behöver en person med låg sårbarhet betydligt mer långvarig eller intensiv stress för att drabbas på samma sätt.
Det förklarar varför en och samma händelse (en skilsmässa, en uppsägning, en förlust eller andra kriser) kan göra en person svårt deprimerad medan en annan person tar sig igenom samma påfrestning relativt oskadd. Skillnaden ligger inte i att den ena är “svagare”, utan i den underliggande sårbarheten som redan fanns där. Tidiga tecken på att sårbarheten och stressen börjar samverka kan vara glömska, nedsatt koncentration och sömnproblem. Kroppens reaktion på långvarig stress går att läsa mer om i vår genomgång av kortisol och stress, där kortisolnivåer och nervsystemets stressrespons förklaras mer i detalj.
Var används modellen inom psykiatrin?
Stress-sårbarhetsmodellen är en av de mest använda förklaringsmodellerna inom psykiatrin och den psykiatriska vården. Den tillämpas bland annat för att förstå uppkomsten av flera psykiska sjukdomar, bland annat:
- Schizofreni, där modellen historiskt haft stor betydelse för att förklara varför sjukdomen bryter ut hos vissa individer under stressfyllda perioder.
- Depression och bipolär sjukdom, där en kombination av ärftlig sårbarhet och livshändelser ofta ligger bakom insjuknandet.
- ADHD-relaterat beteende, där det finns forskningsstöd för att sårbarhet och stress samverkar på liknande sätt.
Modellen fungerar också som ett pedagogiskt samtalsverktyg. Vårdpersonal använder den för att på ett begripligt sätt förklara för patienter varför just de blivit sjuka, utan att lägga skuld vare sig på individen eller enbart på yttre omständigheter.
Hur kan du minska din sårbarhet för stress?
Vissa delar av sårbarheten, som ärftlighet, går inte att påverka. Men flera skyddsfaktorer höjer tröskeln för hur mycket stress som krävs innan ohälsa uppstår:
- Socialt stöd. Nära relationer, omsorg från andra och ett fungerande nätverk dämpar effekten av påfrestningar betydligt.
- God återhämtning och sömn. Otillräcklig vila sänker tröskeln, medan konsekvent återhämtning höjer den.
- Tränad förmåga att hantera stress. Verktyg för att möta påfrestningar, till exempel genom KBT, stärker motståndskraften över tid.
- Uppmärksamhet på kroppens signaler. Att lära känna sina egna fysiska tecken på stress gör det lättare att agera innan belastningen blir för stor.
Sårbarhet är alltså inget fast tillstånd. Den formas av det du varit med om, men också av det du gör framåt.
